Det blev inget......

Långt innan förbereder man sig & laddar, man mår dåligt & har ont i magen, man gör allt för att vara stark för sin dotter. Men när man sen sitter där i rummet & läkaren tittar på Julia som är smått hysterisk & gråter & säger att det inte kommer att gå & att vi får göra det någon annan dag, då kommer känslorna ut.
Vi startade tidigt igår morse för att åka till Linköpings sjukhus för att göra en njurröntgen på Julia.Redan hemma började Julia gråta när vi skulle sätta på henne 4st EMLA plåster (bedövningssalva).Hon vet ju vid det här laget vad dom plåstrena betyder.Hela vägen till Linköping var hon ledsen.Vi fick komma in ganska snabbt på rummet där de skulle sätta en kanyl på henne & det räckte med att läkaren visade sig så hängde sig Julia på mig som en koala & skrek & grät.Det var nästan omöjligt för läkaren att ta bort plåsterna.Läkaren frågade då hur vi trodde att Julia skulle reagera med att ligga HELT still på ett röntgenbord i 45minuter???? ÄR ni galna,var mitt svar!Det kan väl inte finnas en enda ettåring som kan ligga helt blixtstill så länge? "Jorå sa läkaren det brukar fungera med att distrahera med tex lite såpbubblor eller tajma in vid sovstund"De barnen var ju helt klart inte lika medvetna som Julia är."Om hon inte kan ligga still sa läkaren måste hon sövas ner eller få lugnande & det går bara på svältande mage".Julia hade ätit gröt på morgonen så då kunde det inte göras igår.Med lite enkel info om hur hela proceduren skulle gå till & hur man kan gå till väga om man vet att barnet inte kommer att ligga still skulle ju ha underlättat hela denna dag för oss.Nu förklarade läkaren att nästa gång kommer Julia att få lite lugnande i rumpan så att hon inte kommer att vara så medveten om kanylinsättningen & om det krävs ännu mer vid provtagningen får hon narkos.Jag blev helt förtvivlad först när jag hörde ordet narkos men det kommer ju att bli mycket lugnare & bättre för Julia.Jag ville först bara bli av med det i går så att jag skulle slippa fundera & oroa mig mer över det men det här kommer att bli bättre.Som sagt,synd bara att ingen kunde ha berättat för oss så hade ju det hela kunnat varit klart igår! För att besöket skulle kännas bättre för Julia så var vi kvar en stund så att hon fick leka i väntrummet.Då tog det inte många sekunder förrän hon blev sitt glada jag igen & läkaren var inte alls farlig i det rummet.Julia fick en smällkaramell av dom för hon hade varit så duktig & det var första gången Julia såg en sån,dom var ju roliga ju!

Med blandade känslor åkte vi därifrån & får ta nya tag till den 16 januari istället.