Igår var det dax att mäta trycket i Linneas ögon efter operationen som gjordes i augusti.Denna gång skulle den göras här i stan. Det var första och enda gången vi gjorde det. Under all kritik, vi var inte nöjda med hur vi blev behandlade. Iallafall gjordes undersökningen och trycket i det opererade ögat var fortfarande lågt vilket är toppen däremot hade det stigit i andra nu.Läkaren skulle prata med Stocholm och diskutera hur vi skulle fortsätta. Men vi har konstaterat att detta är verkligen bara början för oss.Vi kommer aldrig få några glädje besked från läkarna utan bara hoppas på att det aldrig blir jätte dåliga.
Det blev en lång dag, ca 7 timmar var vi där denna gång. Men inte trodde vi att vi skulle behöva åka tillbaka idag också. När Linnea skulle vakna ur narkosen igår la vi märke till att det rosslade från hennes bröst. Läkaren trodde det bara var lite slem och att det var normalt efter en intubetion. Men det blev bara värre och värre och lillan kunde knappt gå för hon var så ansträngd. Det lät som om hon hade världens astmaanfall.Det blev ingen sömn inatt alls! Markus ringde sjukvårdsupplysningen direkt på morgonen men hon tyckte att vi skulle avvakta några dagar. Men så på fm tyckte jag det bara blev värre och hon låg mest i mitt knä, ej vanligt. Så jag ringde också och den kvinnan jag fick prata med t.o.m hörde hur illa det lät från hennes bröst och tyckte jag skulle kontakta vårdcentralen.Straxt efter att jag pratat med vc och fått svaret att de hade inga tider idag fick Linnea feber.Det gick blixtsnabbt, från lite varm till nästan 40. Jag ringde Markus och vi drog till barnakuten direkt. Där tillbringade vi fem timmar, hon blev undersökt , de röntgade lungorna för att utesluta vätska i dom och hon fick andas in något från en mask. Ingenting som görs går ju heller smärtfritt, Linnea är jätte rädd och gör motstånd till precis allt läkarna gör så det är jätte jobbigt.T.o.m sjuksystern sa att hon blev helt genom svett när vi skulle hålla fast henne för att kunna hålla masken över munnen. Det är fruktansvärt jobbigt och man känner sig så jävlig som gör det även om det är för det bästa. Efter allt trodde de iallafall att vi kanske hade en så jäkla otur att hon hade något virus i kroppen och att hals och luftrör blev jätte irriterade när de stoppade ner slangen under narkosen.Det är ju somvanligt våran jäkla otur iså fall.
Vi lämnade ialla fall barnakuten med en mycket piggare tjej men som fortfarande har svårt att andas men ändå vår lilla solstråle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar