Nu finns det hopp!

Idag var på lasarettet och mötte ortopeden igen.Han hade blivit informerad av läget av ortopeden från Linköping som Markus pratade med förra veckan.Både Markus och jag var nervösa och hade jobbig huvudvärk.Vi visste ju inte alls vad som skulle hända.Men det gick nog precis så som vi ville.Ortopeden tog sig tid att förklara hur han jobbar och forskar inom ämnet, hur andra städer jobbar och hur vi skulle gå vidare nu.Det var ett sånt samtal som han skulle ha tagit sig tid med förra veckan.Att vi skulle få frejkabyxan var tydligen inte något alternativ alls i denna kommun men vi skulle istället avvakta och göra ett ultraljud om ett par veckor för att se om "glappet" har stabiliserat sig.I 8 av 10 fall så fixar kroppen till så små "glapp" av sig själv UTAN skena.Men de kan inte genom undersökning avgöra vilka barn och därför får alla skena!.Han undersökte Linnea igen och kunde känna att hennes instabilitet hade minskat något sen förra gången och sa att hon kan ha sån tur att vara en av dom åtta.Vi blev SÅ lättade! Det var inte heller något skadligt att vi väntar ett par veckor till röntgen, inget kan hända under den tiden.Han sa också att han aldrig har hört talas om något barn som blivit påverkad av skenan men jag tror snarare på att inte så många vågar ta saken i egna händer och faktiskt gå emot en läkares ord.Hade det varit Julia och vi var helt färska föräldrar hade nog inte vi heller vågat att göra det.När undersökningen var klar och han hade lämnat oss själva i rummet kom tårarna igen, jag var så stolt över oss som stod på oss och samtidigt tänkte jag på hur hon och vi hade mått i sex veckor, kanske helt i onödan, om vi inte hade gjort något.Nu satsar vi på att hennes lilla kropp fixar't av sig själv och att ultraundersökningen  blir posetiv.Om inte så ska vi diskutera en lösning då.Nu hoppas jag att jag får njuta av min älskade  bebis utan en massa stress och oro!