Det var på St Eriks ögonsjukhus i Stockholm vi var igen. Det är sån skillnad där hur man blir bemött mot här hemma. Det märks så väl att de vet vad de gör och är vana vid små barn. Där får man vänta i ett eget rum som vi delade med en annan familj men de var inte där. Så skönt att slippa väntrum. Där finns också ett separat lekrum och ett kök. Det hela blir lite mer uthärdligt.
Tyvärr hade vi sån otur att op innan drog ut på tiden så vi fick vänta i nästan två timmar men Linnea var jätte duktig och vi fick roa oss på bästa sätt.Först fick Linnea lugnande och det fick Markus ge henne, på så sätt blir ju också det momentet mindre dramatiskt.Sen var det dax för narkosen.Det kommer jag aldrig vänja mig vid, tycker det är vidrigt. När vi sen lämnade henne gick vi för att äta frukost men vi hann knappt äta upp förrän de ringde och sa att det var klart.Vi var ju så oroliga att det skulle bli en ny op för läkaren hade pratat med oss innan och sagt att det tyvärr ofta blir ärrbildningar efter när man har gjort en op som han gjorde på Linnea första gången och att han måste åtgärda det direkt iså fall. Jag var också jätte nervös att det skulle vara något fel på andra ögat också.Så vi blev ju jätte chockade när de ringer efter en kvart när vi trodde att det skulle ta minst en timme som det brukar göra.När vi kom till uppvaket var läkaren där och berättade att han var så nöjd över hur allt såg ut och att Linneas synnerv faktiskt hade återhämtat sig något och hornhinnan var lite klarare nu. Då bara släpper ju allt och man bara gråter och gråter.
Linnea vaknade efter nån halvtimme och var jätte hungrig och törstig. Vi hängde i rummet en stund och åt mackor tills sköterskan tyckte att hon var tillräckligt pigg, sen tog hon bort kanylen,det är nog det värsta tycker Linnea. Sen fick vi åka hem! På det stora hela av alla våra sjukhusbesök var nog detta det minst smärtsamma( psykiskt )
De målade kryss i pannan så att läkaren skulle veta vilka ögon han skulle titta i.......... Undrar om de har många som kommer dit med fler än två????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar